Någonstans brister himlen just nu. 

Inuti mig brister allt. 

Med säkerhetsnålar, silvertejp och Karlssons Klister försöker jag skapa en fasad där sprickorna inte syns. 

Jag har låtsats, gömt och önskat. Grävt ner och glömt. 

Men sanningen är att jag är lika trasig som alltid och jag är livrädd för att allt ska rämna. 

 

Ibland hatar jag dig för att du deltar i charaden, för att du älskar den här förstörda flickan villkorslöst. Hur kan du stryka henne över håret och säga att hon är det vackraste du sett?

Ser du inte att hon bluffar? Hon har inget att ge dig som är av värde. Allt det har stulits för längesedan.