Någonting inuti dig korrelerar med någonting inuti mig. Som att en tråd, oändligt lång men ändå omöjlig att bortse från, bundit ihop våra hjärtan. Säg att du känner det lika väl som jag. Säg att jag inte är galen. Är jag galen? Jag kan inte hjälpa att jag undrar hur många som får uppleva den här sortens fängelse. Jag vill inte kalla det kärlek. Med åren har jag lärt mig att man kan välja kärlek. För i det ordet ingår en massa andra. Respekt. Omtanke. Beskydd. Man kan välja att ge det. Man kan välja att älska. Men hur kan en så stor del av dig fortfarande existera i mig? Jag har försökt att blunda. Skjuta bort det. Abortera det. Kommer jag någonsin att bli fri? Finns det en kraft starkare än kärlek och vad ska vi kalla den? Trollkraft? Magi? Förhäxning? Jag förhäxade mig själv. Band mig villigt vid offerträdet och skar min egen hals. Lät blodet färga min vita kropp, lät det koagulera och spänna och dra över hudvecken. Det torkade och korparna kom och hackade, sedan kom vargarna. Järvarna. Till sist kom jägarnas hundar. Skällde och lekte med knotorna som låg utspridda under eken. Och jag... jag existerade inte längre. Men inuti dig kanske något saknas? Känner du efter ibland? Känner du att en tråd som brukade leda till någonting du visste fanns men inte vågade följa numera släpar efter dig i marken utan minsta lilla mening? Den binder ditt hjärta men utan hopp för jag, jag existerar inte längre. Men jag hoppas att du känner efter. Hopplösheten i din kropp. Tomheten i ditt hjärta. Värdesätt den. Den är jag. Hedra mig. Som en präst säger amen eller som en shaman slår på trolltrumman. Kämpa inte emot. Ge vika och dvälj i hopplösheten en stund varje kväll. Jag är tråden som trycker på ditt hjärta utan ände.